Dagen jag reste hem, utan Rico!

Det började dra ihop sig, dagen som mitt flyg gick började närma sig. Jag kommer inte ihåg hur många ombokningar jag gjort sedan jag mötte Rico, men i alla fall tre. Jag ville göra ytterligare en ändring samma dag men jag valde att stanna med mitt beslut. Anledningen till att jag ens skulle lämna honom under denna tiden och inte stanna var förpliktelser i Sverige, det var yogan. Resten hade jag kunnat ordna men ett ansvar och åtagande hade gjorts ifrån mig och det ville jag hålla mig till. Jag visste också att Rico hade det bra och jag var så säker på att jag snart skulle få komma tillbaka. Men sorgen fanns inom mig och den spred sig till Rico som inte åt nån mat de tre sista dagarna och höll sig tätt inpå mig varje sekund. Jag försökte att inte låta detta ta över men jag klarade det inte. Hela mitt system var fyllt av sorg, rädsla, ovisshet och kärlek. Jag ville suga in varje stund med honom, njuta till fullo och bara vara med honom. Pratade med han flertal gånger om att jag lovade att komma tillbaka, att det bara var för en stund. Mediterade i hans närvaro med visuella bilder på hur allt kommer att bli sedan, och det blev så, sedan. Arbetade med manifestation och gjorde mitt yttersta för att kunna visa han. En hund känner, det vet vi alla som har hund. Dom känner av när du är ledsen, glad, orolig, ja, allt. När jag idag blir ledsen så ändras Ricos beteende vesentligt, han kan vilja gå därifrån, ibland kommer han och lägger sig vid mig, ibland försöker han leka med mig och vissa gånger låter han mig bara vila tillsammans med han i hans säng. Han vet vad jag behöver och han ger mig det, han visar mig vägen ofta. Många säger till mig, "vilket bra liv han har fått". För mig har vi båda fått ett bra liv, för jag kan inte idag tänka mig ett liv utan honom. Idag anpassar jag mitt liv efter hans behov, en utmaning många gånger men det är ingen belastning eller något jag skulle önska jag slapp. Han förgyller mitt liv med så mycket mer än jag någonsin tidigare upplevt, jag är för evigt tacksam att vi äntligen möttes.

Resan hem var tuff, emotionellt bet jag mig ihop då det inte fanns utrymme alltid att få uttrycka detta. Tårar som ville ut, känslor som ville få tala. Här var jag bara tvungen att fungera och denna upplevelse har stärkt mig idag, ibland måste man bara fungera, hålla fokus och blicka framåt. När jag väl var hemma kunde jag skapa rum för detta, gråta, skrika, skriva, samtala, röra min kropp. Jag höll mitt fokus uppe och jag höll mig sysselsatt varje dag, men jag stannade också upp. För att ta hand om allt som rörde sig inom mig. Ringde till Rico flera gånger i veckan för att få se han och höra hur han mådde. Inom mig fanns en stress och den stressen la sig inte helt, tills dagen vi var hemma här i Sverige, 6 månader senare, tillsammans. Idag infinner sig en ny stress, en oro, en annan stress, i en annan form. Den skiftar men ändå, den är där. Gör jag allting rätt? Har han det bra? Gör vi tillräckligt? Vad önskar han? Mår han bra? Tänk om , tänk om, tänk om...